August Strindberg (1849–1912) är framför allt ihågkommen som en av Sveriges mest inflytelserika dramatiker och författare, men hans konstnärliga gärning sträckte sig långt bortom litteraturen. Inom måleriet utvecklade han en personlig stil där intensiva färger och kraftfulla penseldrag gav hans konst en särprägel som fortfarande väcker beundran bland konstkännare och samlare.
Blomma på stranden, 1892
Underlandet, 1894
Fantasilandskap, 1894
Inferno, 1901
Björken i höst, 1902
Staden, 1903
August Strindberg hade aldrig någon formell konstutbildning. Målandet var snarare en tillflykt än ett yrkesval – ett slags själens nödutgång när skrivandet tog emot. Den konstnärliga praktiken växte fram intuitivt, influerad av hans kontakter med tidens konstnärskretsar, men utan att följa etablerade skolor. Det han saknade i teknisk träning, kompenserade han dock med en intensiv närvaro i bildytan och en djärvhet som senare gett honom en särställning i svensk konsthistoria.
Strindbergs mest aktiva konstperioder sammanfaller ofta med hans mest turbulenta livsfaser. Under Inferno-perioden i Paris, när han plågades av paranoia, isolering och religiösa grubblerier, vände han sig åter till målarduken. August Strindbergs konst från dessa tider bär spår av inre stormar, inte sällan bokstavligen i form av stormiga landskap. Hans konstnärskap är därmed inte linjärt utan uppdelat i episoder där det skapande uttrycket speglar hans psykiska tillstånd.
Exempel på perioder då han målade intensivt:
Havet återkommer som ett centralt motiv i Strindbergs bildvärld, ofta i konflikt med dramatiska himlar. Klippor, kuster och vattenmassor framställs med en kraft som gör dem nästan organiska. Det är natur som är i rörelse, aldrig i vila. Strindberg valde gärna motiv från platser han själv besökt eller levt nära, som Kymmendö i Stockholms skärgård, där naturen var både trygg och skoningslös.
Återkommande motiv i hans måleri:
The Pine, 1873
The White Mare II, 1892
A Coast, 1903
Strindberg målade främst i olja och ofta med palettkniv snarare än pensel. Det gav hans målningar en textur som förhöjde dramatiken: färgen låg tjock och formade nästan reliefliknande ytor. Han använde återhållna färgskalor – mörka blå, brända umbratoner, blekt gult, men också plötsliga ljusreflexer där dramatiken krävde det. Underlag kunde variera: duk, träskivor, ibland till och med zinkplåt, beroende på vad som fanns till hands.
Under Strindbergs livstid möttes hans konst med viss skepsis. Han betraktades av många som dilettant – en författare som lekte målare. Det fanns dock också konstnärskollegor som såg hans autenticitet. Efter hans död har synen förändrats markant. Hans verk ställs ut på stora museer och når höga priser vid auktioner. Konsthistoriker har lyft fram hans förmåga att med små medel skapa en stark känslomässig laddning i sina motiv.
Idag räknas Strindberg som en viktig förgrundsgestalt i svensk modernism, trots att han aldrig strävade efter det själv. Hans måleri bär drag av expressionism innan begreppet ens etablerats, och han ses som en länk mellan 1800-talets romantiska naturuppfattning och 1900-talets subjektiva uttrycksformer. Hans konst har inspirerat både forskare och samtida konstnärer, inte för sin perfektion utan för sitt mod att vara ofullständig, känslostyrd och fri.
