Sigrid Hjertén (1885–1948) var en banbrytande kraft inom svensk modernism, vars verk kännetecknas av intensiv färg, rytmisk komposition och emotionellt djup. Hon bröt ny mark i en tid då kvinnliga konstnärer sällan fick utrymme i den etablerade konstvärlden, och har idag fått ett återupprättat värde på både museum och marknad.
Studio interior, 1916
View of Slussen, 1919
Den röda rullgardinen, 1916
Beach
Coastal Landscape
Under the Tree
Sigrid Hjertén föddes i Sundsvall år 1885 och växte upp i en borgerlig miljö där konstintresset fanns närvarande men inte var yrkesmässigt. Hon utbildade sig först till teckningslärare, men kom snart i kontakt med textilkonst och bildskapande i större format. Det var under studietiden i Stockholm som Sigrid Hjertén träffade sin framtida make Isaac Grünewald, vilket blev startpunkten för både ett privat och ett konstnärligt partnerskap.
Hjerténs konst präglas av ett distinkt koloristiskt uttryck, där färgen inte bara är dekoration utan bär själva innehållet. Hon använde klara, kontrastrika färger och förenklade former för att skapa känsloladdade scener. Ofta målade hon interiörer, självporträtt och familjeliv, men också stadsmiljöer. Det var inte ovanligt att hon använde färger som bröt mot verklighetens logik, för att i stället fånga en stämning eller ett psykologiskt tillstånd.
Återkommande teman och uttryck i hennes konst:
Efter återkomsten från Paris deltog Sigrid Hjertén i flera grupputställningar, ofta tillsammans med sin make. Hennes färgstarka stil och radikala uttryck väckte både fascination och förakt. Kritiken var stundtals hård, särskilt från mer konservativa konstskribenter som ansåg hennes måleri "osvenskt". Trots detta blev hon en centralgestalt i det svenska konstlivet under 1910- och 1920-talet. Med tiden började även museer och samlare uppmärksamma hennes betydelse, vilket banade väg för större retrospektiva visningar under hennes livstid.
Studierna i Paris mellan 1909 och 1911 satte djupa spår i Hjerténs konst. Hos Henri Matisse mötte hon en syn på färg och form som bröt helt med den akademiska traditionen. Här lärde hon sig att se färgen som ett uttrycksmedel i sig, inte bara ett sätt att återge verkligheten. Matisse uppmuntrade sina elever att förenkla motiv och söka balansen i bildytan. Hjertén tog till sig dessa idéer, men utvecklade snabbt ett eget bildspråk – mer dramatiskt, mer psykologiskt laddat och ofta mer fragmenterat.
Parallellt med hennes konstnärliga utveckling växte en psykisk instabilitet fram hos Sigrid Hjertén. Under 1920- och 30-talen tilltog symptomen, och hon diagnostiserades så småningom med schizofreni. I perioder var hon inlagd på mentalsjukhus, men fortsatte att måla när krafterna tillät. Många verk från denna tid visar en inre splittring: figurer som tycks upplösas och färgval som skaver. 1938 genomgick hon en lobotomi, ett ingrepp som var vanligt då men som idag ses som mycket kontroversiellt. Operationen blev ödesdiger och kort därefter avled hon, endast 62 år gammal.
Intresset för Hjerténs verk har ökat markant under de senaste decennierna. På auktionshus säljs hennes målningar idag för miljonbelopp. Hennes position har också stärkts inom konsthistorien, där hon numera lyfts fram som en av Sveriges viktigaste modernister.
Sigrid Hjertén lämnade efter sig ett omfattande konstnärligt arv. Hennes verk finns idag representerade i flera av Sveriges största museisamlingar. Hon har kommit att bli ett föredöme för många yngre konstnärer, inte minst kvinnliga, som ser i hennes verk en förening av mod, sårbarhet och teknisk skicklighet. I konstkritiska sammanhang har hon fått en upprättelse, från att ha varit en ifrågasatt outsider till att nu räknas som en central aktör inom nordisk modernism.
